Krönika publicerad i DN 2000-11-27

Debatt/Dan Josefsson:
Gerdin bör avgå

I lördagens Aftonbladet presenterade tidningens chefredaktör Anders Gerdin sin syn på de många turerna i affären kring de nazistiska hotbilderna mot Claes Cassel och Alexandra Pascalidou. Han håller fast vid den gamla linjen och säger sig ha blivit grundlurad av den 21-årige reportern Christofer Fager. Enligt Dan Josefsson är detta ett mycket bräckligt och föga trovärdigt försvar.
FÖR NÄSTAN PRECIS ett år sedan publicerade jag artikeln "Aftonbladets förlorade heder" i ETC.
I den berättar jag om hur Aftonbladet förmådde en liten grupp unga nynazister att ta hotfulla bilder utanför journalisten Alexandra Pascalidou och polistalesmannen Claes Cassels hem. Aftonbladets ledning, med chefredaktören och ansvarige utgivaren Anders Gerdin i spetsen, hade hela tiden hävdat att bilderna funnits i cirkulation i nynazistiska kretsar långt innan Aftonbladet avslöjade deras existens. I min artikel i ETC avslöjade jag att detta inte var sant. I verkligheten var alla existerande hotbilder tagna särskilt för att publiceras i Aftonbladet. Filmerna var framkallade och kopierade av Aftonbladets fotoavdelning. Den enda bild nynazisterna över huvud taget hade när polisen gjorde husrannsakan hos dem var en papperskopia som Aftonbladet tillverkat och skickat till dem. Nazisterna hade givit ytterligare spridning åt hotet genom att lägga ut just denna bild på sin hemsida. Det hade de inte kunnat göra om inte Aftonbladet aktivt hjälpt dem genom att levererar bilden.
Aftonbladets nazistaffär prövades i tre rättegångar. I varje domskäl, hela vägen upp till Högsta domstolen, konstateras klart och tydligt att hotbilderna sannolikt aldrig hade tagits om inte Aftonbladet så gärna velat publicera dem.
När bilderna trycktes i tidningen och på löpsedlarna fick läsarna intrycket att Aftonbladet avslöjat en hemsk nyhet. I verkligheten skapade man själv mardrömmen för att sedan låtsas avslöja den, perfekt klippt och skuren för att passa löpsedlarna.
Därmed var det Aftonbladet som var ytterst ansvariga för att Alexandra Pascalidou, Micke Alonzo och Claes Cassel under några månader 1998 tvingades leva i skräck.
Att Nordens näst största tidning på det här sättet etablerar ett nära förhållande med en grupp nynazister är naturligtvis något oerhört. Ändå har ännu denna dag, ett år efter att min artikel första gången publicerades, inte en enda medlem av Aftonbladets ledning tvingats ta några som helst konsekvenser av det som skett.
Därför måste nu frågan ställas: Om inte detta är en avgångsfråga - hur ser en sådan då ut?
I lördags gjorde Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin en ansats att förklara sin egen roll i nazistaffären. Efter att i ett års tid ha försökt undvika att låta sig intervjuas om saken, var det journalisten Bosse Lindquist som lyckades förmå honom att ställa upp i radiodokumentären "Aftonbladet och hotbilderna - om normaliteten i ett misstag". Samma dag publicerade de tre tidningarna Östgöta-Correspondenten, Vestmanlands Läns Tidningar och Upsala Nya Tidning en komprimerad version av min ursprungliga artikel från ETC. Anders Gerdin tog chansen att få en replik införd i alla tre tidningarna. Samma dag passade han på att publicera en nästan identisk artikel i ämnet på Aftonbladets kultursida.
Anders Gerdin hade alltså ett utmärkt tillfälle att ge en fullständig förklaring till vad som hänt på Aftonbladets redaktion i samband med publiceringen av hotbilderna. Dess värre tog han inte vara på möjligheten.
Vad han efter ett års betänketid åstadkommer är bortförklaringen att han skulle ha låtit sig grundluras av sin 21- årige reporter. Han gör därmed reportern till syndabock, trots att denne helt saknar formellt ansvar för det som publiceras i Aftonbladet. Detta ansvar vilar helt och hållet på tidningens kombinerade chefredaktör och ansvarige utgivare Anders Gerdin.
Bluffen som Gerdin säger sig ha gått på konstruerade reportern Christofer Fager på ett tidigt stadium i polisutredningen, när han insåg att han riskerade att själv bli misstänkt för att direkt ha beställt bilderna av nynazisterna. För att minska risken att åka fast hittade han på en historia som gick ut på att det skulle ha funnits hotbilder i cirkulation redan innan Aftonbladet fått kontakt med nazisterna. Vid första mötet med nazisterna på en pizzeria i Stockholm skulle Fager dessutom ha fått se flera sådana hotbilder.
Det här var inte någon bra lögn, för nästan ingen trodde på den. Fager kunde inte hålla reda på alla de påhittade detaljerna när han om och om igen tvingades upprepa sin historia under två rättegångar. I Bosse Lindquists radiodokumentär kan man höra hur statsåklagare Nils-Eric Shultz under förhör i rätten fullständigt plockar sönder historien. Till och med Fager själv sa när jag intervjuade honom att ingen, inklusive Aftonbladets ledning, trodde på honom.
Men vad Anders Gerdin nu återigen påstår är alltså att han trodde på den uppenbart påhittade historia som den hårt pressade reportern kokat ihop för att slippa bli dömd.
Men det är värre än så.
Anders Gerdin påstår att han inte lät sig påverkas när tingsrätten den 13 juli 1998 i sin dom konstater att Fager ljugit om bilderna.
Inte heller skulle Anders Gerdin ha kommit på andra tankar då Hovrätten i sin dom den 14 oktober säger att historien "... ter sig så osannolik att Christofer Fagers version måste lämnas utan avseende."
Och när Högsta domstolen den 19 maj 1999 också konstaterar att Fagers historia är falsk påstår alltså Anders Gerdin att hans förtroende för den unge reportern förblev intakt.
Det är, vill Anders Gerdin få oss att tro, först när Fager i den intervju jag gör med honom hösten 1999 själv erkänner det alla redan vet som chefredaktören inser att han har blivit lurad. Det hade då gått över ett år sedan tingsrätten första gången konstaterat att Christofer Fager ljög. I lördagens Aftonbladet skriver Anders Gerdin utan att darra på manschetten följande om hur beskedet att Fager erkänt togs emot av honom och hans närmaste medarbetare:
"För mig och för Aftonbladets redaktion kom hans erkännande som en chock."
Märk väl det bakvända i att chefredaktören och ansvarige utgivaren för Sveriges största tidning hävdar denna osannolika naivitet i syfte att försvara sig mot kritik.
Det finns två möjliga slutsatser att dra av Anders Gerdins försvar.
Antingen, och detta är högst osannolikt, talar han sanning. I så fall litade Anders Gerdin under närmare två år blint på en 21-årige reporter som hade jobbat hos honom ett halvår när processen startade. Och detta trots att tre rättegångar under resans gång i detalj rett ut på vilka punkter reportern ljög.
Om detta är sant är det mycket illa ställt med Anders Gerdins kritiska distans och förmåga till källkritik.
Det andra, och betydligt mer sannolika, alternativet är att Anders Gerdin ljuger för oss när han skyller på Fager. Precis som de flesta andra, inklusive tre domstolar, förstod han att reportern ljög. Men genom att låtsas tro på historien skapade han ett bekvämt försvar mot alla som anklagade Aftonbladet, och därmed ytterst honom själv i egenskap av ansvarig utgivare, för att ha beställt hotbilderna av nazisterna.
Det här innebär i så fall att Anders Gerdin ljugit för sina läsare, sin redaktion och sina journalistkolleger i ett par års tid. Ett sådant beteende är helt oacceptabelt för en person som ansvarar för en stor tidning.
Det här är nu inte bara en fråga som rör Aftonbladets trovärdighet. I takt med att fler människor får veta hur tidningen burit sig åt när hotbilderna publicerades blir affären ett trovärdighetsproblem för journalistkåren i stort.
Och intresset för historien ökar stadigt. Uppmärksamheten kring Bosse Lindquists dokumentär har gjort att många fler än journalister och ETC- läsare fått kunskap om affären, och de tre regionaltidningarnas initiativ att i lördags återpublicera "Aftonbladets förlorade heder" breddar publiken ytterligare.
Det ökade intresset bör bekymra Aftonbladet. När radiolyssnarna i Lindquists dokumentär får höra Alexandra Pascalidous gripande beskrivning av det helvete Aftonbladet utsatte henne för, så kan Expressen mycket väl framstå som ett attraktivare alternativ. Likaså blir många säkert berörda när statsåklagare Nils-Eric Shultz berättar om hur det kändes att hängas ut som högerextremist i Aftonbladet. Tidningens maktmissbruk är här så uppenbart och så grovt att det måste skada Aftonbladets anseende bland svenska tidningsläsare.
Medierna är ofta bra på att tvinga andra makthavare som trampat i klaveret att ta sitt ansvar och avgå. Det är mindre vanligt att mediernas egna chefer tvingas gå, men det händer. När Expressen 1993 skulle skriva om invandrarfrågor och gjorde en riggad opinionsundersökning, för att sedan kunna trycka orden "KÖR UT DEM!" över hela löpsedeln blev resultatet en våldsam debatt om tidningens moral. Det hela ledde till upplagefall och till sist chefredaktörens avgång.
Ett annat exempel är debatten om Lars Weiss skalbolagsaffär strax innan han skulle bli chef för Sveriges Television. Weiss tvingades avgå innan han ens tillträtt, mycket kanske på grund av en diskussion i medierna. Aftonbladet var en av de tidningar som skrev att Weiss agerande riskerade att skada trovärdigheten hos SVT:s journalister, och att han därför inte kunde tillåtas bli chef. Att Anders Gerdins svårigheter att skilja mellan sanning och lögn innebär ett mycket större trovärdighetsproblem för Aftonbladet än Lars Weiss privata affärer skulle ha inneburit för journalisterna på SVT behöver väl knappast påpekas.
Trovärdighet är mediernas främsta tillgång, och om trovärdigheten försvinner förtjänar journalistkåren inte att behålla läsarna, tittarna och lyssnarna. Genom att bidra till fabricerandet av nyheten om nazisternas hotbilder har Aftonbladet suddat ut gränsen mellan fakta och fiktion. Det ligger i allas vårt intresse att denna gräns betraktas som okränkbar. Om vi journalister genom tystnad och passivitet tillåter Anders Gerdin att gömma sig bakom osannolika bortförklaringar om att han blivit lurad av en 21-åring vikarie, då innebär det en katastrof för vår trovärdighet som kår. Därför är det vår skyldighet mot oss själva, och mot våra läsare/lyssnare/tittare, att kräva att Anders Gerdin tar sitt ansvar och lämnar jobbet som chefredaktör och ansvarig utgivare för Aftonbladet.

Dan Josefsson
dan@josefsson.net