DAN JOSEFSSON om ett borgerligt dilemma efter FRA-omröstningen
När Naomi Klein nyligen gästade Sverige sa hon att diktaturer
och marknadsekonomier nu närmar sig varandra. Ett land som Kina
demonstrerar att marknadsekonomi inte har ett dugg med politisk frihet
att göra, vilket bland annat våra svenska ”liberaler” hävdat i
decennier. Det är tvärtom en fördel ur tillväxtsynpunkt om man som i
Kina håller befolkningen i schack med totalitära metoder. Allt som
behövs är att man importerar marknadsekonomin från väst och vips har vi
ett tillväxtland med en befolkning som är beredd att arbeta under
slavliknande förhållanden.
I väst har vi redan marknadsekonomin. Det vi importerar i denna
utjämningens tid är följaktligen de totalitära inslagen från länder som
Kina.
När FRA-debatten rasade som värst strax före den ödesdigra omröstningen
gjorde våra borgerliga medier sitt bästa för att inte framställa det
hela som en höger-vänsterfråga. Det var inte lätt. Ett fullständigt
enigt vänsterblock sa nej till att hela svenska folkets e-post och
mobiltelefonsamtal ska få avlyssnas utan brottsmisstanke. Ett nästan
enigt högerblock sa ja.
För att ändå inte behöva göra reklam för vänstern skapade man
därför en dokusåpa. En handfull borgerliga ledamöter, som utmålat sig
själva som frihetsvänner, fick under några dagar beskriva sina
samvetskval. Skulle de komma ut som hjältar och fälla avlyssningslagen?
Att hela vänsterblocket redan per definition var ”hjältar” kom så att
säga bort i uppståndelsen. Så röstade bara den ensamma folkpartisten Camilla Lindberg trots allt nej till massavlyssning. Detta sände en chockvåg genom våra
borgerliga medier och skapade samtidigt ett nytt propagandistiskt
dilemma. Nu gäller det nämligen att inte stimulera läsarna till att dra
den enda slutsats som det gick att dra av omröstningen: att vänner av
frihet och demokrati bör rösta vänster.
I Expressen (19 juni) kritiserar Isobel Hadley-Kamptz den lilla grupp borgerliga riksdagsledamöter som påstod sig vara kritiska till lagen, men som trots detta röstade ja: ”Man måste, som det heter, välja sina strider. Men om inte den här striden var värd att tas, vad kan då rimligen vara det?” Hon undviker dock att nämna den förkrossande majoritet borgerliga
riksdagsledamöter som överhuvudtaget aldrig ifrågasatte lagen. Inte
heller diskuterar hon det rimliga i att ha en regering som föreslår
totalitära lagar, hon tycks bara vara kritisk till sättet på vilket
lagen drevs igenom.
Vilken blir då Isobel Hadley-Kamptz råd till vilsna väljare som ogillar att bli övervakade? Jo, att liberaler nu inte har ”särskilt mycket mening att rösta över huvud taget”.
Den mer näraliggande slutsatsen att frihetsälskande svenskar rimligen
bör rösta på partier som är uttalat emot den här typen av lagar, och
som behöver väljarnas stöd för att kunna bjuda motstånd, får
uppenbarligen inte tänkas.
Dagens Nyheters ledarsida vågade häromdagen språnget att kalla en häst en häst. Den 24 juni skriver Hanne Kjöller under rubriken Borgerligt självmål och den uppseendeväckande underrubriken Ska vi rösta på Ohly nu? följande:
”Vi är många som skakar på huvudet och som fortfarande i något slags
chocktillstånd frågar oss hur det här kunde hända. Hur gick det till
när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja
massavlyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott?
Hur gick det till när en riksdagsmajoritet klubbade igenom ett beslut
som strider mot åtminstone en av våra grundlagar (Regeringsformen, kap
2, § 6)?”
I slutklämmen funderar hon kring vilka partier som det går att lita på: ”Att
socialdemokraterna – egentligen – inte är ett spår bättre är i detta
sammanhang en klen tröst. Det gör bara valet 2010 än dystrare. Vi får
välja mellan två block där inget av dem respekterar grundlag, personlig
integritet och medborgarnas frihet.”
Men slutsatsen i den där underrubriken kommer aldrig igen i artikeln.
Trots att vänsterpartiet är det parti som allra starkast gått emot
FRA-lagen kunde Hanne Kjöller inte förmå sig att nämna partiet vid
namn.
Men låt oss nu tala allvar. Vi lever ännu i en demokrati och vi har rösträtt. Om regeringen nu för oss, som Helle Klein uttrycker det, ”in i ett Orwellskt samhälle där statsmakten ges rätt att läsa vår post” och ledande socialdemokrater som Thomas Bodström tidigare visat sig ha förståelse för denna typ av samhällen, måste den
som vill åt ett annat håll rösta på partier som vill åt ett annat håll.
Annars finns det ingen poäng med den representativa demokratin.
Jag är övertygad om att DN:s ledarredaktion försökte vara ironisk när den formulerade rubriken Ska vi rösta på Ohly nu?.
Men vid det här laget lär man ha insett att det som förr var borgerlig
humor inte längre är det sedan FRA-lagen klubbades igenom. Till den
borgerliga pressens fasa håller det på att gå upp också för väljare som
aldrig läst Naomi Klein, att hotet mot friheten inte kommer från
vänster – utan från marknadsliberalerna i deras egen regering.