|
Tisdag, 20 Mars 2001 01:00 |
Företag som Nike, Shell, Ikea och Hennes & Mauritz har på senare år löpt gatlopp i medierna när de avslöjas med att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Men trots att Adolf Lundins uttalade affärsidé är att bedriva affärer i instabila, ofta krigförande, länder utan att ta någon som helst hänsyn till det politiska läget i landet har han i svenska medier framställts som en spännande äventyrare snarare än hänsynslös exploatör. Detta trots att Lundin, enligt min mening, använt etiskt tvivelaktiga affärsmetoder i nästan 20 år.
Adolf Lundin bekände färg redan 1984 genom att mitt under FN:s bojkott av apartheidregimens Sydafrika börja utvinna guld i landet. FN:s bojkott kallade han "orättvis" och den svenska bojkotten kommenterade han så här i en intervju i Expressen:
"Jag förstår inte det svenska raseriet mot detta vackra land".
Men när Lundin några år senare och åtskilliga miljoner rikare åter dyker upp i svenska tidningar är hans koppling till apartheidregimen glömd och bilden av den stormrike äventyraren börjar formas. Expressen skriver 1990: "Berättelsen om Adolf H Lundin är den klassiska berättelsen om äventyraren som lämnade Sverige med två tomma händer och en enda vision - att åstadkomma något här i världen."
Samma år skriver Månadsjournalen: "Okänd, rik och omgiven av äventyrets skimmer kliver i höst oljeprospektören och guldgrävaren Adolf Lundin in på den svenska börsen". Detta "äventyrets skimmer" är ett genomgående tema i det 40-tal artiklar som publicerades om Lundin i de stora svenska tidningarna under 1990-talet. Den som vill veta vad den solbrände äventyrarens affärer egentligen innebär för befolkningarna i länder som Sudan, Kongo, Malaysia, Somalia eller Zaire letar förgäves.
Journalisternas positiva inställning till Lundin är ibland rent förbluffande. I maj 2000 släppte Amnesty en rapport där Lundin Oil namnges som ett av de företag som med sina oljepengar förvärrar kriget i Sudan. Knappt en vecka senare publicerade DN en stor artikel om Lundins oljeimperium under rubriken "Stoff till en svensk 'Dallas'". Kritiken mot bolagets affärsmetoder nämns bara i en kort mening, och då i allmänna ordalag. Amnestys färska rapport nämns inte alls. På samma sätt har det varit märkligt tyst kring de försök som faktiskt gjorts att granska Adolf Lundin. Bengt Nilssons dokumentär "Tron, hoppet och oljan", som sändes i Dokument Utifrån i maj 2000, passerade till exempel närmast spårlöst förbi trots att den kom med vissa avslöjanden om Adolf Lundins verksamhet i Sudan.
Det är alltså tyvärr symptomatiskt att det är en engelsk journalist som nu avslöjar vad Lundin är inblandad i. Svenska journalister bör ta sig en grundlig funderare på om Lundin Oil hade vågat befatta sig med regimen i Sudan om våra tidningar under de här åren hade gjort sitt jobb och hårdgranskat företagets affärsmetoder i stället för att författa idolporträtt. Hade de tiotusentals svenskar som äger aktier i Lundin Oil AB verkligen velat stanna kvar då?
Om svaret är nej vilar det moraliska ansvaret för Lundin Oils framfart i Sudan minst lika tungt på pressens axlar som på Carl Bildts.
Dan Josefsson
Denna text är publicerad i DN 2001-03-20
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net
 |
Artikelarkiv 
Visa/dölj kommentarformulär