Dan Josefsson

Hundratusentals svenskar betalar mer för elen än de behöver. Lurendrejeri och ineffektivitet har blivit följden av att låta marknaden leverera våra basbehov, menar Dan Josefsson och Johan Berggren.

Under ett par årtionden har Sverige successivt låtit privata företag ta över leveransen av många basbehov. Till exempel vår el ska vi nu köpa på en marknad, där vi kan välja leverantör. Löftet var att detta system skulle ge konsumenten en bättre produkt och/eller ett lägre pris. Detta har tyvärr visat sig bygga på ideologiskt önsketänkande. Istället har det skapats ett system som tillåter företag att lura svenska folket på årliga miljardbelopp, genom att fördyra sådant som el och telefon. Fördyringen och krånglet är uppenbara, men systemets advokater fortsätter ändå att hävda dess förträfflighet. Alla från politiker till journalister accepterar en ordning där medborgaren förvandlats till kund, vars rätt att få sina behov tillgodosedda har bytts ut mot skyldigheten att konstant försvara sig mot en form av bedrägeri. Detta kallas märkligt nog »valfrihet«.

För att studera den utbredda acceptansen av det här systemet kan vi titta på en artikel i Dagens Nyheter (2008-08-24). Det är en typ av artikel som tryckts många gånger förut i DN och andra tidningar, och som kommer att tryckas igen. Så här lyder överingressen:

"Hundratusentals svenska hushåll betalar mer för elen än de behöver.
Trots att det aldrig varit enklare att få ett lägre pris.
Här är tipsen som hjälper dig att få ett bättre elavtal."

Låt oss skärskåda dessa meningar.
"Hundratusentals svenska hushåll betalar mer för elen än de behöver."

Detta bör betyda att minst 200  000 svenskar betalar mer för el än de behöver. I artikeln hjälper DN elkunden Jens att välja ett billigare elbolag. Jens har hittills betalat 1  000 kronor för mycket per år, trots att han bor i en ganska liten lägenhet. Enligt Dagens Nyheter lurar med andra ord elbolagen svenskarna på minst 200 miljoner kronor om året. Men den oberoende liberala morgontidningen väljer inte denna systematiska jättestöld som vinkel i sin artikel. Inte heller slår man larm om systemfel. Istället sjunger man med i marknadsmaktens refräng: Det är konsumentens eget fel att de blir lurade eftersom "det aldrig varit enklare att få lägre pris".

Verkligen? Före avregleringen av elmarknaden var priserna lägre. Och enkelt var det. Påståendet att dagens elval är »enkelt« motsägs dessutom av DN:s snåriga 5-stegsguide. Här får kunden råd om vad som "kan vara" fördelaktigt och vad vi "troligen tjänar på" för sorts elavtal. Det finns över 120 elleverantörer att välja mellan, var och en med upp till fem olika avtal. Ska du ha rörligt eller fast, och i så fall, hur fast – tre eller kanske sex månader? Ett eller tre år? Det är inte lätt att veta, och informationen från företagen gör det inte lättare. Ring själv till valfritt elbolag och fråga efter priser och upplev ett samtal i bästa Kalle Sändare-stil. De tycks inte riktigt vilja hjälpa dig, trots lena röster. Marknaden ger nämligen bolagen incitament att försöka sälja på dig ett avtal som du förlorar på.

Att pricka rätt framstår snarare som att få in 13 rätt på tipset. Tipset är dock frivilligt – medan ingen kan avstå från el till lamporna och kylskåpet.
I vår exempelartikel får lägenhetsinnehavare Jens till slut uttrycka att det inte bara handlar om pengarna, utan att "själva principen, att ha gjort att eget val, också är viktig". Artikeln visar att idén om det fria valet av elleverantör inte är en fråga om ekonomi eller ens rationalitet – utan om tro. Denna irrationella tro på det "fria valets" mystiska kraft har ett starkt grepp om landets tidningsredaktioner och fördunklar mer rimliga journalistiska slutsatser och instinkter.

Ett viktigt faktum som sällan nämns är att den som likt Jens gör ett bra val idag, kan räkna med att bli blåst i morgon. Företagen har ett incitament att locka till sig kunder och sedan ändra avtalen och ta ut överpriser i hopp om att kunden inte ska märka stölden. Detta kan man dock bara ana i DN-artikeln: finstilt längst ner i en bildtext står: »Bolagens priser ändras över tid«. Räkna med det! Ansvaret för att slippa bli blåst ligger i detta system hos dig, som ständigt måste kontrollera tjänsten och göra nya val vid behov. Om du avstår från detta så är det ditt eget fel om du blir lurad. Och i ett samhälle där befolkningen måste försvara sig mot allt fler lurendrejerier minskar naturligtvis det enskilda företagets risk för att bli upptäckt. "Valfriheten" gäller ju inte bara el, utan också telefon, mobil, internet, dagis, skola, husläkare, pensionsfond, etcetera.

Konkurrenstanken fungerar utmärkt på en del marknader. Ekonomer brukar prata om en fruktmarknad där alla konsumenter kan gå runt bland stånden och informera sig om priser och kvalitet. Också här finns ett starkt incitament från handlarnas sida att lura kunden – bäst avkastning får den som lyckas sälja rutten frukt till högt pris. Detta är dock svårt att komma undan med på fruktmarknaden eftersom kunderna lätt kan syna kvalitet mot pris. Den som luras blir snart utan kunder, och på så vis reglerar marknaden sig själv.

Problemet är att många marknader saknar den genomskinlighet som krävs för en sådan självreglering. Elmarknaden är synnerligen ogenomskinlig. När Aftonbladets "Vi 5«-spalt den 30 augusti i år frågar »Förstår du din elräkning?" svarar fyra nej. En svarar "Ja, den är för dyr".

De som allra mest högljutt brukar hävda de marknadsliberala principernas överlägsenhet är de företagens samarbetsorganisationer. De menar att svenska hushåll genom ständigt nya val av allt från elleverantör till sjukvård har möjlighet att få bästa möjliga pris och samtidigt tvingar fram en maximalt effektiv produktion av alla de varor och tjänster som efterfrågas. Det fria valet och den fria prissättningen sägs skapa en oslagbar effektivitet.

Det här resonemanget har dock ett gigantiskt, inbyggt problem, som upptäcktes av amerikanen Ronald Coase på 1930-talet. Hans upptäckt var så banbrytande att han 1991 fick riksbankens pris till Alfred Nobels minne för den. I sin nobelföreläsning berättade den då 81-årige Coase hur han 60 år tidigare suttit på en föreläsning där hans lärare i nationalekonomi dömt ut planekonomin i Sovjetunionen som ineffektiv. I en marknadsekonomi som den amerikanska, hade läraren sagt, var produktionen maximalt effektiv eftersom priserna tilläts styra. Då skulle samhällets resurser automatiskt hamna i den produktion där de gjorde bäst nytta.

Då räckte Ronald Coase upp handen och ställde den fråga till slut skulle ta honom till nobelceremonin i Stockholm: "Men om nu fri prissättning skapar maximal effektivitet, varför finns det då företag?"
När läraren väl insett den fulla innebörden av frågan visade det sig att han inte kunde svara.
Det Ronald Coase hade noterat var att det märkligt nog inte förekommer någon fri prissättning av de varor som används inom företagen.

Låt oss säga att du jobbar som produktutvecklare hos Nokia. För att kunna göra ditt jobb behöver du en mängd resurser. Du behöver el, telefon, möbler, byggnader att arbeta i, datorer och annan apparatur, och kanske ett forskningsteam att leda. Allt detta ställer företaget till ditt förfogande utan att du behöver skriva på ett enda avtal. Ledningen följer en plan för hur den vill att produktionen ska se ut, och den ser till att du får de resurser du behöver för att göra ditt jobb. Företag är därför, konstaterade den unge Ronald Coase, planekonomier.

I sitt nobeltal 1991 slår han fast att mycket stora delar av de resurser som finns i ett lands ekonomi faktiskt utnyttjas inom företag. Den förbluffande slutsatsen blir därför att stora delar av ekonomin i ett land, antingen det är USA eller Sverige, faktiskt allokeras enligt planekonomiska principer.

Ronald Coases svarade så småningom på sin egen fråga. Skälet till att företag finns, menar han, är just att sätta marknaden ur spel. Den är nämligen alldeles för dyr att hantera. Så fort en vara eller tjänst ska byta ägare så måste köparen först inventera marknaden, producenten och köpare måste hitta varandra, kvaliteten ska säkerställas, priser ska förhandlas, lagar ska gås igenom, kontrakt ska upprättas och så vidare. Den här processen tar tid från annan verksamhet och kostar därmed pengar. Den kostnaden kallar Ronald Coase för transaktionskostnaden.

Låt oss nu, som borgerliga politiker ibland gör, likna Sverige vid ett stort företag.
Det fanns en tid då medarbetarna i företaget Sverige kunde leva och verka utan att tyngas av höga transaktionskostnader. Eftersom Sverige var en blandekonomi fanns det mängder av tjänster och produkter som liksom frukten på torget handlades med enligt marknadsmodellen. Men det fanns också många varor och tjänster som vi för att tyckte att det var mer effektivt att köpa in centralt och helt enkelt dela ut efter till medborgarna utifrån deras behov. Detta gjorde vi för att bespara samhället och dess medborgare onödiga transaktionskostnader.

Den tiden är nu förbi. Genom att låta marknaden sköta leveransen av el, skola, telefoni och annat som alla behöver skapar politikerna just nu en ökning av de svenska hushållens transaktionskostnader som är så galopperande att den hade drivit vilket företag som helst till konkursens brant: företagsstyrelse och VD hade varit illa ute!
Hur stora är svenskarnas transaktionskostnader idag? Låt oss försöka göra ett överslag.

Våra leverantörer av el, fast telefoni, mobil och internet bör vi kontinuerligt bevaka och kanske byta ut ibland för att inte bli blåsta. Om man behöver teckna nytt avtal så tar det förstås extra tid. Vi säger att vi kollar alla fyra tjänsterna varannan månad, och byter en av dem en gång i kvartalet. En koll tar en kvart, ett byte en timme. Det gör 10 timmar per år. Så måste vi välja bredband- , mobil och teveabonnemang också, det ger ytterligare 10 timmar.

Val till förskola, vårdcentral och skola gör man inte lika ofta, men de är viktigare, så man bör sätta sig in bättre. Kanske till och med läsa en bok eller två. Sedan måste dagiset, skolan och/eller vårdhemmet kollas upp minst varje år, med besök och annan research. Detta blir en veckas arbete per år. 40 timmar till.

Det blir 60 timmar per hushåll och år. Nästan två arbetsveckor! Det finns närmare 5 miljoner hushåll i Sverige. Så, fram med kalkylatorn: 60 x 5 = 300. Trehundra miljoner arbetstimmar. Låt oss värdera dessa arbetstimmar lågt, säg 80 kronor i timmen. 300  000  000 x 80 = 24  000  000  000.

24 miljarder kronor bör vi enligt dagens samhällssystem satsa på att inte bli lurade varje år. Detta är den transaktionskostnad som näringslivet skapar företag för att slippa betala. Svenska folket tvingas dock, i »valfrihetens« namn bära denna enorma kostnad. Om inte det är resursslöseri, vad är då resursslöseri?

I ett samhälle där just tid är en bristvara och där svårigheten med att lägga »livspusslet« används som politiskt argument för en rad reformer är det märkligt att denna totalt onödiga och bedrägliga situation överhuvudtaget inte diskuteras.

Det finns dessutom marknader där större värden hotas än bara tid och pengar. Som valet av skola till ditt barn. Det går sällan att bedöma kvaliteten förrän barnet redan gått en längre period i skolan. Vid det laget kan ditt barn ha tillfogats irreparabel skada i form av dålig utbildningsnivå, något inga nya val i världen kan göra ogjort. Och även om vi kunde avgöra utbildningens kvalitet månad för månad, så går det inte att byta skola varje månad. De föregivet reglerande mekanismerna hos marknadskrafterna är här satta ur spel.

Vidare är risken stor att det är just undermålig undervisning som levereras av en vinstdrivande skola. Skolföretag får en fast slant av staten per elev. Deras i stort sett enda väg till vinst är att undervisa billigare: mindre lokaler, billigare lärare, färre lärare. De kan också uppvisa »goda resultat« genom att sockra elevernas betyg. Precis som på elmarknaden uppstår ett starkt incitament att lova runt och hålla tunt. Att det verkligen ligger till på det här viset finns flera exempel på, både när det gäller friskolor och vårdbolag. Skolor som gör vad de kan för att handplocka duktiga elever. Privata vårdcentraler som väljer ut lättbehandlade patienter och skickar resten till den offentliga vården.

De som infört och försvarar vårt nya system tror på teorin om konkurrensutsättningens välgörande effekt på varje marknad. Men verkligheten är mer nyanserad än så. Saker som vi måste ha, sådant som tillhör våra grundläggande behov, passar illa för konkurrensutsättning. Säljer en handlare dåliga äpplen, går vi till en annan. Säljer alla handlare dåliga äpplen, köper vi apelsiner.
Men vi kan inte avstå från el, telefon, utbildning, sjukförsäkringar, pension eller sjukvård. Detta faktum gör att kunden, medborgaren, köparen alltid befinner sig i underläge mot producenten/leverantören. Självklart finns här »pengar att tjäna«. Men vad är det för förtjänster? Låt oss avsluta med ett extremt exempel (som är verklighet i stora delar av världen.) Alla behöver vatten. Rent vatten är idag gratis i Sverige. Men skulle vattnet privatiseras, så skulle vi betala. Och vi skulle betala hur mycket som helst. En ofantlig marknad, där det finns massor att pengar att tjäna. Eller?

Vi menar att företaget Sverige bör se till så att svenska folket kan minimera sina transaktionskostnader som företag alltid gjort. Som en företagsekonom skulle ha uttryckt det: här finns enorma rationaliseringsvinster att göra. Den tid och de pengar som vi idag slösar på att värja oss mot att bli lurade finns det bättre användning för.

Dan Josefsson och Johan Berggren

Publicerad i Ordfront Magasin oktober 2008

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarformulär

Namn

Epost

Kommentar

mindre | större

Lägg till kommentar