Dan Josefsson artiklar & blogg

Dagens Nyheter har som alla läsare märkt fått en ”ny policy”. Nyheter har ersatts av krönikor och information av känslor. Som strategi. Dan Josefsson bläddrar sig igenom vintern och flaggar för ett självmord.

”Vems är dina åsikter?”. Med den raden försöker Dagens Nyheter just nu sälja sig själv i en annonskampanj. Man påstår att tidningens läsare vill ”tänka själva” och ”bilda sig en egen uppfattning” och att de därför väljer DN i stället för gratistidningar. Andra medier, påstår reklambyrån, stimulerar inte läsarens tankeverksamhet lika mycket som Dagens Nyheter.
Det är en kampanj som ligger konstigt i tiden. DN var en gång en – i termens bästa mening – balanserad tidning med ett brett spektrum av laddade åsikter på sidorna. Men det var länge sedan. I dag är DN en högertidning inte bara på ledarsidan utan framför allt på nyhetsplats och kulturdelen, en gång garanten för DN:s åsiktspluralism, för en tynande tillvaro. Tolkad i sin egen tradition har Dagens Nyheter begått självmord och i stället för journalistik får läsarna reklam för en tidning som inte längre finns.

Själv förstod jag fulla vidden av DN:s förvandling först efter tsunamikatastrofen då tidningen sjösatte en regelrätt kampanj mot regeringen; Göran Persson utpekades som ansvarslös smitare, Laila Freivalds som okunnig och socialdemokraterna i allmänhet som oansvariga. Allt skedde på nyhetsplats, inte på ledarsidan, och ett personligt påhopp på Göran Persson lyftes till och med upp som DN:s huvudnyhet en dag. Det var som att läsa en tidning utgiven av Silvio Berlusconi. Men saken var inget misstag utan, som DN:s chefredaktör Jan Wifstrand säger, en del av DN:s ”nya fräcka policy”. Det var han själv som befordrade personangreppet till huvudnyhet: ”Vi har helt enkelt fräckheten att definiera och sätta vår agenda själv. Och det utlöser konvulsioner i en mindre traditionalistkrets.”
Policyn innebär alltså att det som en gång kallades ”analyser” nu ska hanteras som nyheter. Perspektivet på ekonomi i de nya nyheterna är ofta nyliberalt, synen på facket föraktfull, attityden till EU propagandistisk och tonen mot tredje världens nya folkrörelser direkt hånfull. Att åsikterna flyttats ut på nyhetssidorna betyder att ingen debatt uppstår, för där får ingen svara på angrepp. I stället för spännande meningsutbyten blir det enkelriktade kommunikéer skrivna av handplockade nyhetsjournalister som aldrig behöver försvara sina ståndpunkter eftersom deras tyckande kallas för just – nyheter. Den här nya nyhetsdefinitionen är förstås illa nog, men hade varit mindre obehaglig om den inte gått hand i hand med en annan process: marginaliseringen av den radikala opinionsbildning som utmärkt DN:s kultursidor sedan Olof Lagercrantz tid.
Stig Hadenius, nestor i svensk medieforskning, förklarar den radikala svängningen med förändringar i dagstidningslandskapet: DN måste profilera sig, ledningen tror sig inte längre kunna konkurrera med vanlig nyhetsbevakning utan vill ge något mer, något som läsarna inte kan hitta på nätet eller i gratistidningar och etermedia. Det blir personer, ”profilskribenter”, och man kör inte längre de stora nyheterna på ettan utan tänker sig att folk får dem från annat håll. Hadenius tror emellertid att det är en felsatsning: DN kommer inte vinna något, men förlora sin trovärdighet.
Arne Ruth, DN:s förre kulturchef, är inne på samma linje: DN tar till desperata kvällstidningsgrepp och för fram egna skribenter som opinionsbildare på nyhetsplats samtidigt som man vill utnyttja sin gamla auktoritet som stor och balanserad morgontidning.

Själv har jag en annan idé. Jag tror att vinterns fullständiga utblomning måste ses som ett resultatet av en flera decennier lång strid om makten över DN:s politiska linje, en strid som ägarfamiljen Bonnier nu, till sist, vunnit.
I Stig Hadenius bok Dagens Nyheters historia kan man läsa händelsens förhistoria; ändlösa konflikter kring det politiska innehållet i tidningen. Bonniers har i alla tider velat ha större inflytande – men starka chefredaktörerna och journalister har nästan alltid behållit kontrollen. Efter att Herbert Tingsten 1959 fått sparken för att han var positiv till ATP infördes det unika systemet med tre lika starka chefredaktörer; en för ledarsidan, en för kultursidan och en för nyhetsredaktionen. Snart visade det sig emellertid att chefredaktören för kultursidan, Olof Lagercrantz, också hade politiska idéer som låg långt från ägarfamiljens; han menade att Sveriges åsiktsmässiga pluralism skulle avspeglas i tidningen och gjorde därför kulturen till ett öppet forum där åsikter som inte släpptes in på ledarsidan fick stort utrymme.
Under Vietnamkriget rasade debatten mellan kultursidan, där kriget fördömdes, och ledarsidan, där man var mer USA-vänlig. Det är som om dagens polemik om Iraqkriget mellan Expressens ledarsida och Aftonbladets kultursida med full kraft skulle föras mellan DN:s avdelningar. Tidningen lät läsarna tänka själva, just den kvalité reklambyrån inbillar sig att DN fortfarande har.
Men ägarfamiljen gillade varken systemet med tre chefredaktörer eller åsiktspluralismen. I sin bok Ett år på 60-talet anklagar Olof Lagercrantz Bonniers för att hela tiden ha försökt återta makten över tidningen och flera försök gjordes att återgå till en chefredaktör. DN:s chefredaktörer och journalister höll emellertid fortet och när Arne Ruth 1982 blev chefredaktör för kulturen fortsatte han traditionen från Lagercrantz. Men trycket från ledningen var stort. Efter flera försök att få Ruth att frivilligt avstå sin chefredaktörstitel säger han efter ett bråk med ledningen upp sig 1998 och en dröm för Bonniers blir verklighet: systemet med tre självständiga chefredaktörer kan börja avvecklas.
Sedan dess har kulturcheferna varit närmast apolitiska – med undantag för Henrik Berggrens ängsliga ledarskap som gick helt i linje med den ledarsida där han nu, följdriktigt, är medarbetare – medan högerprofilen i övriga delar blivit allt tydligare. 1998 drev styrelsen tillsammans med dåvarande chefredaktören för ledarredaktionen, Hans Bergström, igenom att DN skulle skrota beteckningen ”oberoende” för att i stället bli ”oberoende liberal” och meddelade i en presskommuniké att förändringen skulle genomsyra hela tidningen, inte bara ledarsidan: ”DN:s politiska hållning är liberal. Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda.” Ägarnas definitiva triumf över historiens bråkiga chefredaktörer kom 2001 då man kunde utnämna samme Hans Bergström till ensam chefredaktör över hela Dagens Nyheter.
Men ett problem återstod: den seriösa journalistiken. Hans Bergström var förvisso politiskt oproblematisk för ägarna, men han var också otidsenlig i meningen att han tog kvalitet och publicistik på allvar. Bergström var en försvarare av kvalitetsjournalistik och medveten om sin roll och sin makt; gedigna grävjobb, fördjupande essäer och en viss rollfördelning präglade, trots allt, DN tills helt nyligen.
I Jan Wifstrand har ägaren fått den chef man länge eftersträvat; en redaktör som gäspar högt åt seriös journalistik och ser det som ”fräckt” att släntra ner till förstasidesredigeraren och be honom placera ett personangrepp på ägarnas politiska motståndare i vänsterkryss.

Men kommer det att fungera? Kommer läsarna att gilla nya DN? Sannolikt inte. Det finns visserligen ingen enkel koppling mellan kvalitet och upplagesiffror, särskilt inte för tidningar som liksom DN har lyckats skaffa sig en monopolliknande status. Men tidningen kommer inte att behandlas med samma respekt som tidigare, för vad Jan Wifstrand inte förstår är att DN:s trovärdighet byggts på det faktum att Bonniers i decennier misslyckats med att ta full kontroll över tidningen.
Läser han Hadenius bok kommer han se att det alltid varit pinsamt att bli utnämnd till ”Bonnierman”. Ingen har velat kallas det – varken chefredaktörer eller redaktionschefer – och när en chefskandidat misstänkts för att vara en Bonnierman har journalister och chefer försökt stoppa utnämningen. Inte för att man tyckt illa om Bonniers, utan för att en sådan utnämning skulle skada tidningen. DN:s mer namnkunniga chefer – Tingsten, Lagercrantz, Ruth och många andra – har gjort sig kända för integritet och att Wifstrand valt motsatt väg skadar inte bara respekten för tidningen, utan också DN:s självrespekt. Att så redan skett är uppenbart när man talar med tidningens journalister.
Fortsätter Dagens Nyheter byta ut adekvat och hård nyhetsbevakning mot utkavlad känslojournalistik och politisk opinionsbildning på nyhetsplats kommer tidningen, gissar jag, att marginaliseras som en gång A-pressen. Eller Svenska Dagbladet som än i dag kämpar för att få bort sin moderatstämpel. Och Sveriges offentliga samtal mister en viktig och klassisk arena.
Den gångna tsunamikatastrofen var en intressant men skrämmande fingervisning, men de fulla konsekvenserna av DN:s nya policy tror jag visar sig först i valrörelsen 2006. Det finns alla skäl att hoppas jag har fel, men jag tror det blir såhär:
Precis som inför EMU-omröstningen kommer DN i månader framställa det som att tidningens linje redan vunnit valet: nyheter ersätts med Henrik Brors lovsånger till Allians för Sverige, drev startas mot allt som står vänster om centerpartiet och den som läser Sveriges största morgontidning kommer liksom Dagens Industris läsare att sväva i total okunnighet om vad svenska folket faktiskt tycker och tänker. Det blir en fullständig överraskning på valnatten – igen. Kultursidans tradition som motröst kommer begränsa sig till några krönikor skrivna av ensamma men modiga kulturskribenter, och det material som går på tvärs mot liberal hegemoni kommer allt mer fungera som alibi snarare än seriöst menad vilja att fördjupa och problematisera den konfliktfyllda värld vi lever i. Kulturchefen kommer inte att bråka med Wifstrand, som hon ju är underställd.
Efter valet kommer medieforskningen än en gång notera rekord i högervridning för DN:s del, och själv kommer jag minnas Albert Bonnier Jr:s ord från 1970-talet då han klagade över det han kallade DN:s vänstervridning: ”Många gånger har jag under det senaste året, sedan jag läst Dagens Nyheter, lagt tidningen ifrån mig med en obehaglig känsla av att jag varit utsatt för åsiktspåverkan istället för rapportering”.
Och sedan, tror jag, kommer många läsare med en liknande ”obehaglig känsla” lägga Dagens Nyheter ifrån sig för gott.

Dan Josefsson

Dan Josefsson är frilansjournalist och tackade 2000 nej till Stora Journalistpriset – utdelat av Bonniers – för sin reportage ”Aftonbladets förlorade heder”.