När Michael Moore våren 2002 släppte sin förra bok Korkade vita män sa han att det skulle bli hans sista. I fortsättningen skulle han koncentrera sig på det han gör bäst: dokumentärfilm. Förlaget räknade inte heller med någon publikrusning.
Man nöjde sig med att trycka 50 000 ex, en med amerikanska mått mätt blygsam upplaga. Böckerna lämnade tryckpressarna den 10 september 2001. Dagen efter skakades USA av den värsta terrorattacken någonsin. Förlaget, som ägs av Rupert Murdoch, reagerade med att stoppa utgivningen av den radikala debattboken. Under de nästföljande fem månaderna försökte man förmå Michael Moore att skriva om eller helt stryka de avsnitt som kunde uppfattas som stötande för President George W. Bush. Det innebar i praktiken större delen av boken.
Michael Moore vägrade ändra ett ord. Men just när hela upplagan var på väg till pappersåtervinningen ingrep en bibliotekarie från New Jersey. Hon hade läst om den stoppade boken på Internet och organiserade en protestaktion tillsammans med kollegor på bibliotek runt om i landet. Protestbreven forsade in med sådan kraft att förlaget till sist gav upp. Boken släpptes alltså, men mer var det inte. Man satsade inte på några annonser och det skickades inte ut recensionsexemplar till medierna.
Nyheten om boken spreds dock från mun till mun med en sådan hastighet att den parkerade sig på New York Times lista över bästsäljare i över ett år i sträck. Boken som förlaget velat bränna trycktes om 52 gånger och har hittills sålts i över tre miljoner exemplar. Och översatts till 24 språk.
Samtidigt trappade Michael Moore upp sin kamp mot den amerikanska högern genom dokumentärfilmen Bowling for Columbine. I den gör han kopplingar mellan amerikanernas våldsfixering på hemmaplan och landets lika våldsamma utrikespolitik. I ett genompatriotiskt, flaggviftande USA som befinner sig mitt uppe i ett globalt krig mot terrorismen borde en sådan film sjunka som en sten. Men icke. Ingen dokumentärfilm hade tidigare dragit in mer än 7 miljoner dollar i biljettintäkter. Bowling for Columbine slog det rekordet genom att dra in 22 miljoner dollar bara i USA (och ytterligare 35 miljoner utomlands). Filmen är därmed den överlägset mest inkomstbringande dokumentärfilmen i USA:s historia.
Michael Moore – en radikal fackföreningsvän som inte tvekar att kritisera och hejdlöst driva med presidenten ens under pågående krig –gör alltså dundersuccé om och om igen både i böcker och på bio. Det går helt enkelt inte ihop. Befinner sig den amerikanska befolkningen verkligen åsiktsmässigt så långt ut till höger som vi tror?
I sin nya bok Dude, where’s my country? (Warner Books) menar Michael Moore att det är just det amerikanerna inte gör. Vänstersympatierna är tvärtom mer spridda än någonsin, och han citerar en rad oberoende undersökningar som bevisar tesen. Enligt dessa anser till exempel 80% av amerikanerna att alla i landet borde omfattas av en generell sjukförsäkring, 58 % menar att fackföreningar är en bra idé (men bara 13% är organiserade), 57% är för fri abort, 77% kan tänka sig att adoptera ett barn med annan hudfärg än de själva. Så går det på. Hela 83% sympatiserar med miljörörelsen och 94% är för lagstadgad vapenkontroll. Mediebilden av ett genomkonservativt folk är alltså fullständigt fel, många amerikaner är i själva verket djupt frustrerade över den politik som förs, och däri ligger förklaringen till det stora intresset för radikala samhällsdebattörer som Michael Moore. I den nya boken är det taktiska ljugandet inom amerikansk politik ett viktigt tema. Det längsta kapitlet är en utmärkt sammanställning av lögnerna som möjliggjorde det senaste kriget mot Irak. Med citat och mängder av källhänvisningar får vi veta hur och när presidenten och hans administration påstått vad om Irak och Saddam Hussein. Michael Moore kan till exempel visa att George W. Bush hela nio gånger under en enda vecka i oktober 2002 offentligt ljög om att det fanns kopplingar mellan Irak och Al Qaida. Lögnen upprepades av Statssekreteraren Colin Powell och andra medlemmar av regeringen, och den gick hem så till den grad att en majoritet av befolkningen till slut övertygats om att en eller flera av kaparna den 11 september var Irakier. I själva verket kom kaparna från USA:s allierade Saudiarabien.
Till den amerikanska regeringens mer dråpliga propagandagrepp hör hatkampanjen mot fransmännen. När Frankrike bestämde sig för att inte stödja kriget mot Irak eftersom det saknades bevis för existensen av massförstörelsevapen i landet reagerade republikanerna med att kräva att stoftet efter amerikanska soldater som begravts i Frankrike under andra världskriget skulle grävas upp och transporteras hem till USA. Detta eftersom ”kvarlevorna efter våra tappra hjältar ska vila i patriotisk jord”. President Bush antydde att Chirac i fortsättningen var portad på presidentens ranch i Texas och en politisk kommentator på USA:s populäraste tv-kanal Fox (också ägd av Murdoch) uppmanade amerikanerna att avboka alla resor till Frankrike. Bokningarna gick ned med 30 procent. Runt om i USA hälldes franska viner ut i rännstenen och franska restauranger bojkottades. I Las Vegas användes en armerad pansarvagn, komplett med två maskingevär och en 76-millimeters kanon, för att meja ned yoghurt, franskbröd, franska vinflaskor, Perrier, fransk vodka, bilder av Chirac och en guidebok om Paris. Och så vidare.
När ägaren till en restaurangkedja i North Carolina tillfrågades varför han döpt om sina french fries till ”freedom fries” svarade han: ”Varje gäst som går till en Fuddrucker-restaurang och säger ’Ge mig freedom fries!’ visar sitt sanna stöd för dem som bevakar det här landets viktigaste friheter, och särskilt friheten från rädsla”.
Och ändå är denna rädsla för terrordåd nästan helt ogrundad. Michael Moore konstaterar att en amerikan år 2002 löpte 0 procent risk att dödas i ett terrordåd. 2001, då den stora katastrofen inträffade, var risken 1 på 100 000. Risken att dö i lunginflammation var samma år 1 på 4500, risken för självmord 1 på 9200 och risken att dö i en bilolycka 1 på 6500.
Att amerikanerna trots detta är livrädda för just terrordåd beror enligt Michael Moore på att de lever omgivna av ett medialt propagandamaskineri kontrollerat av en liten rik elit vars enda mål är att försvara den amerikanska högerns intressen och vars främsta vapen är just befolkningens oro. Det är skräcken som förmår ett i grunden radikalt och fredsälskande folk att hälla ut gott vin på gatan och rösta fram republikanska krigshetsare till presidenter.
Michael Moores uttalade mål med nya boken är att få bort George W. Bush och republikanerna från makten. I förra presidentvalet deltog han själv i kampanjen för det gröna partiet och Ralph Nader. Det har han sedan dess beskrivit som ett misstag eftersom rösterna på de gröna i praktiken bidrog till republikanernas seger. Istället råder han nu de gröna att samarbeta med demokraterna. Och så uppmanar han det demokratiska partiet att låna högerns gamla taktik att leta upp presidentkandidater som redan är populära hos den amerikanska allmänheten. Ett av hans egna (helt seriösa) förslag är Oprah Winfrey, en ultrakänd och stormrik men likväl radikal programledare som han menar är så älskad att hon skulle kunna slå högern om hon fick chansen. Ett annat förslag är den vänstersinnade generalen Wesley Clark, som hårt kritiserat Irak-kriget, som är för fri abort, för vapenkontroll och mot skattesänkningar, men tillräckligt dekorerad i krig för att kunna locka till sig också en och annan republikansk väljare.
Michael Moore uppmanar sina läsare att engagera sig politiskt i nästa val. Han ger i ett kapitel till och med tips om hur man bäst resonerar med sin outhärdligt konservative svåger på släktträffen. Till tricken hör att våga erkänna att vänstern inte alltid har rätt, och att vädja till den högersinnande svågerns egoism. Det är inte bara de lata socialbidragstagarna som förlorar på högerns ständiga skattesänkningar, utan också svågern själv. Vinnare är bara en mycket liten stormrik elit som aldrig skulle kunna vinna ett val på egen hand.
Det här är inte ståuppkomik. Michael Moore är fortfarande rolig, men i Dude, where’s my country försöker han också på fullaste allvar använda sin popularitet till att förmå amerikanerna att resa sig och kräva sitt land tillbaka. Tänk om han lyckas.
Dan Josefsson
Denna text är publicerad i LO-Tidningen 2003-11-07
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
)
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net |
