Dan Josefsson artiklar & blogg

av Dan Josefsson

Idag domineras världens massmedieindustri av nio gigantiska, globala bolag. De växer med oerhörd hastighet och i jättarnas spår breder nyliberalismen ut sig över världen. Om ingenting görs kommer drömmen om demokrati att förvandlas till en historisk parentes.
Detta säger den amerikanske professorn Robert W. McChesney i den nyutkomna boken ”Rich Media, Poor Democracy”. ETC:s Dan Josefsson har talat med honom om demokratins framtid, och om vänsterns nya uppgift.

1993 publicerades i USA en bok som hette ”Media Monopoly”. Den var skriven av mediekritikern Ben Bagdikian och avslöjade att världens medieindustrier helt dominerades av ett 50-tal transnationella jätteföretag. Avslöjandet kom som en chock för många, som menade att maktkoncentration kunde skada den demokratiska debatten i samhället.
Sju år senare vet vi att ”Media Monopoly” bara beskrev inledningen till den snabbaste koncentration av mediamakt som världen någonsin skådat. Genom ständiga uppköp och sammanslagningar minskade under 90-talet de 50 dominerande bolagen till nio stycken. Några av dessa nio bolag tjänar idag lika mycket pengar som en mindre nations bruttonationalprodukt. Av de nio jättarna är åtta identiska med dem som helt dominerar medieindustrin i USA: AOL-Time Warner, Disney, Viacom, News Corporation, Seagram, Sony, AT&T och GE. Det nionde bolaget är tyska Bertelsmann.

Konglomerat
Alla de nio jättarna är konglomerat. Det innebär att de består av en mängd mindre bolag, verksamma i många olika mediebranscher, vilket utnyttjas för att skapa otroliga vinster.
Mediekonglomeratet Viacom äger till exempel filmbolaget Paramount Pictures, ett bokförlag, MTV och ytterligare ett 20-tal TV-kanaler, flera kabelbolag, ett videouthyrningsföretag, fem nöjesfält, en varuhuskedja och mängder av biografer.
När Paramount Pictures gör en film innebär det att ägaren Viacom kan tjäna pengar på alla nivåer. Man gör massiv reklam för filmen till låga kostnader i egna tv-kanaler. Sedan visar man filmen i sina egna biografer, säljer leksaker med koppling till filmen i sina egna affärer och säljer filmen på nytt via sina videokedjor och kabelbolag. Vinsten med att på det här sättet utnyttja så kallade synergieffekter mellan olika produkter och varumärken är så enorm att själva biljettintäkterna bara blir en mindre del av en films faktiska intäkter.

Enorma Inkomster
För Disney har det här sättet att arbeta betytt enorma inkomstökningar under de senaste tio åren. 1988 sysslade Disney mest med att driva nöjesfält och göra tecknade filmer och på det drog man in 2,9 miljarder dollar. Tio år senare har Disney skaffat sig kontrollen över ändlösa rader av mediebolag och kunde 1998 dra in 25 miljarder dollar, varav över en femtedel kom från andra länder än USA.
Allt talar för att vi ännu bara sett början på mediekonglomeratens tillväxt. I en värld där reglerna för handeln över nationsgränser avregleras i allt snabbare takt är det i stort sett fritt fram att köpa upp små, nationella, medieföretag som ändå inte kan konkurrera med jättarna. Därmed förvandlas medierna i land efter land till marknadsföringskanaler åt mediekonglomeraten. På köpet är det konglomeratens världsbild som flimrar från alla jordens tv-apparater.
En som inte tror att den världsbilden är förenlig med det vi kallar demokrati är professor Robert W. McChesney, verksam vid institutionen för kommunikationsforskning vid universitetet i Illinois i USA. I den nyutkomna boken ”Rich Media, Poor Democracy – Communication Politics in Dubious Times” (University of Illinois Press 1999) varnar han för att mediekonglomeratens tillväxt mycket tätt hänger samman med den nyliberala politik som just nu genomförs på många håll i världen.

– Det är viktigt att förstå, säger Robert W. McChesney i telefon från Illinois, att de här enorma företagen är huvudaktörer i den globala kapitalistiska ekonomin. Tillsammans med försäkringsbolag, läkemedelsbolag och banker är de vinnarna i den process som kallas globaliseringen. För vad globaliseringen innebär i praktiken är att man genom avregleringar tillåter företagen att göra vad de vill över alla nationsgränser.

Demokratin satt ur spel
Det stora problemet är enligt McChesney att samma mediejättar som har mest att vinna på en avreglering av världsekonomin, också äger allt fler av de medier där en demokratisk debatt om denna avreglering skulle kunna föras. Resultatet blir att det aldrig kan bli någon verklig debatt, och därmed har demokratin satts ur spel.
Att medierna, som många journalister tror, skulle kunna föra en verkligt demokratisk debatt oberoende av ägarnas värderingar menar Robert W. McChesney är helt orealistiskt.

– Alla medier som ägs av någon kommer att ha vissa inbyggda politiska tendenser, säger han.
– Vi vet hur de tendenserna såg ut i det kommunistiska Sovjetunionen. Det är ganska självklart att när ett politiskt parti kontrollerar samtliga massmedier, så får du en produkt som ganska väl reflekterar ägarnas värderingar. Situationen är egentligen ganska likartad i det kapitalistiska systemet. Vi har ett mediesystem som i allt högre grad domineras av ett litet antal mycket stora företag. Dessa företag ägs av en liten grupp extremt rika individer, som har starka egna intressen i många av vår tids största politiska frågor. Och då måste vi naturligtvis logiskt sett förvänta oss att medieföretagen i viss mån kommer att spegla dessa intressen.

Politisk styrning
Ett exempel på hur styrning ser ut i är enligt Robert W. McChesney ekonomibevakningen i mediekonglomeratens egna internationella nyhetsprogram, till exempel Time Warners CNN. Ekonominyheterna ses uteslutande ur aktiemarknadens synvinkel och någon bevakning av hur de många miljoner människorna som arbetar i världens börsföretagen egentligen mår, existerar inte. På så sätt skapar Time Warner ett tankeklimat där arbetarna inte längre syns, trots att de utgör den förkrossande majoriteten av jordens befolkning.
Tvärtemot att vara en demokratisk kraft, har medierna enligt Robert W. McChesney förvandlats till en motor som driver samhället i nyliberal riktning. Och därmed är mediekonglomeraten den starkaste politiska förändringskraften i världen.

Även om de nio konglomeraten på ytan förväntas konkurrera med varandra är de i allt större uträckning samarbetspartners. De flesta konglomeraten driver gemensamma affärsprojekt med sina konkurrenter, och News Corporation, som drivs av Rupert Murdoch, samarbetar med alla de andra konglomeraten. Den minimala grupp extremt rika män som leder de nio företagen har också direkta kontakter med varandra. Bland annat arrangeras en gång om året ett möte i Idaho, där mediekonglomeratens chefer träffas och diskuterar vad man kallar ”industrins framtid” tillsammans med särskilt inbjudna gäster som till exempel Bill Gates.
Mediekonglomeratens gemensamma politiska program – som uteslutande går ut på att skapa förutsättningar för att tjäna så mycket pengar som möjligt, är enligt Robert W. McChesney synonymt med den nyliberala synen på ekonomin. Och därmed är demokratin hotad till livet.

– Vi tänker ofta på nyliberalism som en ekonomisk teori om hur relationen mellan staten och företagen ska se ut: företagen ska ha mer makt, staten och fackföreningarna mindre makt och marknaden ska vara reglera alla samhällets aktiviteter.
– Men jag menar att vi också bör se nyliberalismen som ett politiskt system. Och om du läser nyliberalismens stora mästare så framgår det helt tydligt att ingen av dem är demokrater. Ta till exempel Milton Friedmans verk ”Capitalism and freedom”. Jag tror inte han nämner ordet demokrati en enda gång i hela boken. I Friedmans teorier leder politisk demokrati till att medborgarna stör marknaden. I ett nyliberalt samhälle där företagen kontrollerar allting är det därför fullt rimligt att väldigt få röstar och att samhället demoraliseras och depolitiseras. Och min poäng är att de kommersiella medierna visat sig vara experter på att skapa just den sortens politisk kultur.

Public Service en motkraft
En av de viktigaste demokratiska krafterna som finns idag är enligt Robert W. McChesney public service. Men det är en allvarligt hotad medieform, som under 1990-talet tappat mark i hela världen. Också detta är enligt Robert W. McChesney en effekt av att politiker accepterat nyliberala idéer om att public service inte längre skulle behövas när vi översvämmas av kommersiella medier. Och det är ingen slump att starka politiska krafter helst ser att public service hela avskaffas.

– Jag tror att de konservativa förstår att om du har ett mediasystem som drivs av privata bolag och finansieras med reklam, så kommer det automatiskt att begränsa tankefriheten. Vissa avvikande röster kommer naturligtvis att finnas och en del bra journalistik kommer att produceras, men i det stora hela så kommer medierna att anpassa sig väldigt väl till ägarföretagens värderingar. Detta sker inte i public service-kanalerna. Så det läggs ned mycket arbete på att montera ned och till sist förstöra public service.

Enligt Robert W. McChesney bör public service under inga omständigheter imitera kommersiella medier för att slippa kritik från höger.

– Vi måste våga förklara vikten av public service i klasstermer. Förklara hur mediesystemet fungerar och förklara varför existensen av ett icke-vinstdrivande, icke-kommersiellt centrum i samhället är absolut avgörande för bevarandet av demokratin. Men det innebär att vi måste vara beredda att slåss. Och de flesta administratörer inom den offentliga sektorn hoppas hellre på bättre tider. Men jag tror inte det kommer några bättre tider om vi inte drar en gräns nu och börjar organisera oss. Det ögonblick vi inte längre har någon public service blir det omöjligt att ta tillbaka vad vi förlorat.

Men vad ska vi göra? Robert W. McChesney menar att vänstern har en stor uppgift framför sig.

– På kort sikt måste vi som står till vänster få fackföreningar och andra progressiva sponsorer att förstå det absolut avgörande i att alternativa medier sponsras. På längre sikt måste progressiva partier runt om i världen göra de här frågorna till en del av den politiska debatten. Det är omöjligt att låta bli, för mediekonglomeraten och den nyliberala politiken är så tätt ihopkopplad. Och på lång sikt måste vi driva fram politiska beslut som gör det möjligt för icke-kommersiella medier att varaktigt garantera demokratin.